Än har vi tid

Mitt rike väntar på mig.

Kvällarna mörknar, men än är det inte dags för hösten. Än har vi tid att njuta av solen, ligga i skuggan, äta blåbär och gunga i vinden. Vattnet i sjön är kanske litet kallare, skuggorna blir längre, men ängsblommorna doftar fortfarande av sommar.

Vi ses nästa veckan.

Ån

Vi bodde nära ån. Jag var blyg, blek och tjock och var rädd för andra barn ute på gården. Ändå fick jag inte bara vara hemma och rita.
Nej, ett barn måste vara ute och leka. Du måste ju bli brun och smal, det är ju sommar!

Och ut jag tvingades.

Vill du dö? frågade barnen på gården. Jag kunde inte svara. Mina läppar var för torra, jag var i panik. De rörde inte mig, ingen slog mig. Det ända var, att de sa, att jag måste hoppa i ån. Gör det! Hoppa! Hoppa!

Jag kommer ännu ihåg lukten av ån. Den luktade illa, den luktade av skräck. Jag kan fortfarande se bruna vattnet, djupa mörkhyade vattnet.

Jag ser mamman. Hon kommer från arbetet, jag ser henne och springer, springer, oh gud så jag springer. Hennes famn är varm och trygg och hon frågar inte varför jag gråter.

Nästa dag får jag stanna inne och rita.

När jag var liten

Vi ses

om några dagar.

Dockhuset

Flickan sitter på golvet och leker. Dockhuset är huller om buller, bara sovrummet ser städad ut. Flickan sätter dockan i sängen, täcket är rött med gula rosor. Hon klappar dockans vita ansikte och börjar sjunga i en liten, tystlåten röst. Dockan lyssnar på noga och somnar äntligen.

Mummu kommer in i rummet och frågar vad flickan gör. Vad är det du leker? Har du storstädning i huset? Flickan nekar allvarligt och viskar att vi måste vara tyst nu, mamma har just somnat och vi får inte väcka henne, annars börjar hon gråta igen. Vi måste vara tysta, Mummu.

Mummu tar flickan i famnen och gungar lillan försiktigt. Hon kramar flickan och frågar, om det skulle vara en bra ide att gå litet ut. Vi kan ju gå och gunga, eller hur? Du tycker ju om att ta stora farter i gungan!

Men flickan vill inte gå ut. Hon kommer ihåg pappas händer, stora starka händer vilka slängde gungan och flickan mot molnen. Jag måste städa, säger flickan, innan mamma vaknar. Jag har inte tid att gunga, Mummu.

Dockan i sängen ligger alldeles stilla med öppna ögon.

Slottet

Flickan sitter i sitt rum.
Hon är ensam och ritar.
Slottet på pappret blir stort, så stort
att murverken inte ryms.

Hon måste ta ett nytt papper och så
börjar hon om igen.
Målar först tjocka, starka murar. Det är
det viktigaste.

Du borde nog gå ut,
mamma säger. Solen skiner,
det är varmt, det är sommar.
Sätt nu bort färgkritorna.
Gå ut, lillan.

Flickan stänger sin dörr
och fortsätter med slottet. Hon hänger
rosiga gardiner i fönstren, färgar
väggarna svarta och starka.
Det blir ett fint slott.

Hon hör inte barnens skrik ute på gården.
De finns inte för henne,
hon är nöjd med sin egen värld.
Här, i sitt rum. Orädd.

Livet hotar för mycket.

Mitt rike

Detta är mitt rike för några dagar.

Sommar, vatten, sol. Ligga på bryggan, sova i skuggan, hugga ved. Läsa alla de böcker som bara väntar på mig. Dricka kaffe på eftermiddagen efter att ha tagit tupplur. Glida in i sjön efter bastun. Lyssna på storlommarnas sorgliga sång i den ljusa natten. Det är sommar.

I mitt rike.

Ärtsoppa

Jag älskade ärtsoppa, när jag var liten. Jag älskade också sagor och skulle ha velat vara en prinsessa. Jag ville bo i en slott gjord av guld. I mina drömmar var min klänning av gyllene rosor. Stora, gyllene korkskruvslockar flög i vinden när jag sprang i slottens trädgård.

Allt detta berättade jag till mamma, när jag sov bredvid henne och hon sa:

-Då måste du ju också äta ärtsoppa från en tallrik gjord av guld.

Hon förstod mig.

Midsommarnatten

Midsommarnatten,
naturen sakta sjunger.
Lyssna på björken susa
i vita natten fylld av magi,
hör dess melodi och låt dig
vandra i vinden,
dansa med fjärilen i
den upplysta natten,
hämta vatten ur källan, tänd brasan,
känn jordens doft och låt blåsten leka i ditt hår.

Hitta din skatt när du ser flamman förändra sig i blå.
Var inte nöjd med guld och silver,
kräv för mera,
det är kärlek du begär.

De nio blommor under kudden
berättar dig allt du vill veta, kanske mer,
var färdig att komma ihåg ditt dröm.

Vaka, min älskling.
vaka med mig.

Näcken

Kom.

Ta mig i handen och följ med.
Var inte rädd. Vattnet är varmt, vågorna lätta.
Du har ingenting att vara rädd för. Lita på mig.
Kom.

Vi går ännu djupare. Kan du känna sanden under torna?
Så mjukt, så fint.
Kom.

Vattnet kramar dig, känner du dess trygga famn?
Oroa dig inte.
Vattnet är inte farligt, jag lever ju i vattnet, utav vattnet. Vågorna är mitt hem,
djupet mitt hemliga kungarike.

Se på guldmynten på botten, dyk neråt och hitta skatten.
Kom till mig.
För evigt, så skall du bli rik.
Lita på mig,

Kom till Näcken.

Berget

Vilken unge du är, de brukade säga. Du vågar ingenting. Gå hem. Vi vill inte leka med dig. Du är för liten.

Jag ville inte höra deras ord. Jag ville visa dem.

Berget var högt. Ingen av oss hade lov att klättra på berget. Det var förbjudet och allt som är olovligt har en doft av spänning och äventyr. Även om du är fem år gammal.

Kyrkan var vit och den stod på toppen av berget. Jag tittade på vita murarna och började kliva upp. Stenen var vassa och det gjorde ont i mina händer. Mina tår började blöda när jag slog mina fötter mot den hårda stenen. Mina krafter försvann och jag rasade ner.

Barnen började skrika och en av dem sprang hem till min pappa och berättade att jag hade dött. Jag var alldeles blodig och död.

Pappa kom och han lyfte mig i sin famn och kysste mina kinder och tog mig hem. Han tvättade mina ben och händer, lagade plåster på knän.
Jag låg bakom hans rygg när han läste Kalle Anka för mig.

Han frågade inte varför jag hade gjort det förbjudna.

Den första skoldagen

Allt är så spännande. Mamma tar bort papiljotterna och bruna lockar faller ner mot axlarna. Flickan ler i spegeln. Första skoldagen. 
Den vita blusen och byxorna mostern har skickat från Sverige. Snygga, stiliga byxor med svartvita rutor. Och skolväskan då! Svart och stor, med små, vita blommor som mönster.

-Vad du är vacker! Skynda dig nu! Du vill ju inte komma sent på första dagen!

Nej, det vill flickan inte göra. Mamma ger en puss och kramar flickan. Mamma vinkar i fönstret och flickan känner mammas blick i ryggen innan hon börjar springa mot skolan. Solen är varm och löven har bara en aning av guld i det gröna. Flickan börjar skratta och hennes skolväska svänger upp och ner, upp och ner.

Skolan är stor och grå. Hundratals barn står på gården och de vänder sig mot flickan när hon springer in till gårdsplanet, alldeles svettig, röd i ansiktet, de bruna lockar släta mot huvudet.

-Titta! Vilken ful tjockis!

Gården blir alldeles tyst, bara viskningen hörs och barnens skratt stormar in i flickans öron. Klockan ringer, skolan börjar.