När Tant November har vädrat för två veckor, säger mamma, att hon skall sticka iväg. Kan jag följa med, flickan frågar. Javisst, svarar mamma, men vi måste försvinna i smyg, annars stänger tanten alla fönstren och låser dörren, öppnar dem bara på natten, när vi sover.
Pappa och lillebror vill inte komma med. Vi måste titta på slalom och ishockey, säger de, det är absolut alldeles omöjligt att springa i väg nu.
Och det gör vi.
Tant November kommer, hon gör det varje år. Ett besök hos oss för en månad. Vädra, vädra, säger hon, det skall vädras, och hon öppnar dörrarna och fönstren så att den iskalla nordvinden blåser in. Damma, damma, säger hon, det skall dammas, och ut kastar hon mattorna, slår ihjäl dem och luften blir grå och smutsig.
När allt är rent och kallt och fuktigt, tar Tant November sin väska full av snö, sprider vitt överallt. Trivas, trivas, säger hon, nu trivs vi, men hon menar bara henne själv.
Familjen Oktober har Oktober fest.
De klär på sig sina finaste och stiligaste kläder:
mörkgrått, ljusgrått, kolgrått, grått som aska.
De tar en promenad.
Ingen ser dem i det gråa, regniga vädret.
Så ska det vara, säger pappa, man måste vara beskedlig och omärklig.
Vi är en modest familj.
Herr September, är Ni redan här? Jag väntade inte på Er, må jag säga, att jag känner mig rädd. Ni har ljusblåa ögon, kalla lik nordvinden, som började brusa igår. Trots att Ni är klädd i färggranna kläder, levande grönt, rött som blod och gyllene av solen, ser jag att inuti Ni är inte varm och vänlig.
Herr September, var god till mig. Låt mig ännu värma mig i minnen av sommaren.
Herr A.U. Gusti
långt borta från hem
längtar till sin fru.
Han kommer ihåg Augustas leende,
Augustas varma händer,
mjuka kyssar i kvällens mörknad.
Hemsjuk. Hem till Augusta.
Fru Juli,
hon är varm, vacker,
stark, mogen.
En stor famn
full av grönt, blått, rött och hetta.
Plötsligt så är det sommar. Vi sitter i gräset, känner solen och njuter av den stilla stunden. Allt som är kallt, mörkt och dött, existerar inte i våra tankar.
Trodde du att jag hade glömt dig,
frågade solen.
Litade du inte på mig,
trodde du att jag hade lämnat dig?
Lillan, var inte så bekymrad. Jag kommer varje vår.
Du behöver inte vara ledsen.
Såja, ett litet leende. Nu är jag här.
Jag skulle vilja vara barn igen, ett litet, litet barn. Jag vill inte ha bekymmer, jag vill att mamma och pappa ordnar allt. Jag behöver inte vara rädd. Sov nu, Lillan, imorgon känns det bättre.
Men sömnen kommer inte. Jag ligger i sängen, blir stor och förstår, att jag är vuxen. Jag har inga ryggar bakom vilka gömma mig, nej, jag måste själv vara den som säger, att det finns ingenting att vara rädd för, sov nu, imorgon känns det bättre.
Det är förfärligt att ljuga.
