Flickan sitter i sitt rum.
Hon är ensam och ritar.
Slottet på pappret blir stort, så stort
att murverken inte ryms.
börjar hon om igen.
Målar först tjocka, starka murar. Det är
det viktigaste.
mamma säger. Solen skiner,
det är varmt, det är sommar.
Sätt nu bort färgkritorna.
Gå ut, lillan.
och fortsätter med slottet. Hon hänger
rosiga gardiner i fönstren, färgar
väggarna svarta och starka.
Det blir ett fint slott.
De finns inte för henne,
hon är nöjd med sin egen värld.
Här, i sitt rum. Orädd.
6 kommentarer:
Hon lever sitt eget liv, utan att bry sig om vad de andra tycker och tanker.
Ja, det gör hon, men man kommer att tänka på varför hon är sådan? Hur kommer hon att klara i sitt liv när hon blir äldre? Livet är ibland jobbigt socialt.
Hon kommer nog att lara sig. Men det kan ta ont ibland.
Ja, det gör ont.
Livet.
Men vi hoppas för det bästa.
Jag tycker alltid att livet är en enda berg o dalbana.Man hisnar stundtals i livets backar både uppåt och neråt.
Fort,fort går det dessutom........alla vet vi var vi hamnar när vi kommer till slutet av denna bana.
Ja, det är sant, slutresultaten är alltid den samma, Bosse, gemensam för oss alla efter berg o dalbanan.
Skicka en kommentar