måndag 31 december 2007

Gott Nytt År!

Ingenting annat passar hit, alltså var så goda!

onsdag 19 december 2007

Jultomten


Jag har ont i magen. Jag mår illa, mitt huvud värker, jag är sömnig och samtidigt kan jag inte sitta stilla. Jag hoppar omkring, jag klättrar på soffan och plötsligt får jag en kramp i magen. Jag känner tårarna i mina ögon, det gör så ont.

Mamma lagar mat i köket. Jag hör henne sjunga, det låter vackert och för en stund glömmer jag värken i min kropp. Mummu säger någonting och de båda skrattar.

-Vad är det, Lillan? Vad gör du under bordet?

Mummu kryper till mig, sätter sig bredvid mig och tar mig i famnen.

-Jag har så ont i magen, jag kan inte äta, jag kastar upp, om jag måste äta.

Mummu kramar om mig och viskar:

-Skulle det hjälpa till värken, om jag berättade, att Jultomten var här redan?
-Vad! Jag såg inte honom!

-Du är ju under bordet, härifrån ser man ingenting. Kom.

Mummus hand i min hand står jag och tittar på julklapparna bakom dörren. De är så vackra, så fina, så råda och blåa med guld och silver.

-Han var här! Mamma, Jultomten var här!

Mamma kommer springande från köket.

-Nej men...vi skall ju äta först och sen skall jag diska och kaffe skall vi ju dricka, säger mamma. – Hur i all dags har Tomten redan kommit med presenterna?
-Darför att så ska det vara, svarar Mummu. – Tomten vet bättre. Först julklapparna, sen maten. Så ska det vara.


lördag 8 december 2007

Uppfostran


Du måste vara snäll. Du måste vara tyst och sitta stilla. Barn skall vara så. De får synas, men de får inte höras. Kom ihåg det. Alltid.

Du måste vara artig och svara vackert, om någon frågar dig någonting. Prata tydligt, kom ihåg att le, men skratta inte.

Säg aldrig nej, om någon vuxen bjuder på någonting, men kom ihåg att ta bara en karamell och tvätta tänderna noggrant efteråt. Glöm inte att niga och tacka.

Gräla aldrig, det är fult och det gör mamma och pappa ledsen. Du måste ju lyda mamma och pappa.
Mamma och pappa älskar dig och vill att du ska ha det bra och lätt i livet. Glöm inte det.

Och om du har svårt när du blir vuxen, så är det dit eget fel. Du var alltid ett svårt barn. Mamma och pappa gjorde sitt bästa. Du skall vara tacksam. Kom ihåg det.



tisdag 27 november 2007

Jag minns

video

fredag 16 november 2007

Julen



Jag älskar jul. Jag tycker om julmat, julklappar, julsång, jultomten, julvin, julkort, jullov.

Julstädning gillar jag inte så mycket och därför brukar jag inte städa så noga. Vem ser dammen när ljusen är tända? När maten är serverad? När klapparna öppnas och sången börjar?
Nej, det är tokigt att städa för julen.

Julen får mig känna mätt och belåten. Julstress har jag aldrig haft, vet ingenting om det. Julen kunde komma redan i morgon.

Men, ännu är det många dagar till julen. Tyvärr.




fredag 9 november 2007

I går, i dag, i morgon




Tror du att solen ännu finns?




onsdag 31 oktober 2007

Solen



Jag såg solen idag.
Det var konstigt.
Jag hade nästan glömt
färgerna.
Allt hade försvunnit
till det gråa.
Men
idag.
Solen, hon kom.


söndag 28 oktober 2007

Ljuset



Rött, gult,
värmen av elden.
Jag tänder ljuset,
stearinen doftar,
ett tryggt minne från tiden länge sedan.

Jag drar gardinerna framför fönstren
och den mörka natten försvinner,
den kalla vinden stannar ute.

Dimmiga gatorna är tomma.



lördag 20 oktober 2007

Dikten som aldrig blir skriven



Min mamma hade ljust hår och när jag var tonåring, brukade hon färga sitt hår grått. Det var modet då, och när morsdagen kom närmare, skrev jag henne en dikt. I min dikt försökte jag försäkra henne, att trots det gråa håret, såg hon inte alls gammal ut.

För mig betydde grått hår ålderdom, inte i alla fall ett mod lämpligt för mammor. Barn i vissa ålder kan ha ganska gränsliga uppfattningar på saken som rör deras föräldrar.

Min mammas ljusa hår hann aldrig bli grå av ålderdom. Hon var femtio år när hon dog. Det är nitton år sedan, i dag.

Jag skulle ha velat skriva en dikt om hennes äkta gråa hår.



tisdag 16 oktober 2007

Ge mig sol

onsdag 10 oktober 2007

Om bara


Han kom ihåg pappas händer, starka händer, mäktiga händer, färdiga att göra illa, färdiga att slå.
Han kom ihåg för mycket och ändå...
Han visste ingenting. Inte det viktigaste.
Inte svaret till frågan ”varför”.
Han visste inte ens om det fanns ett svar, om det bara fanns saker som skedde, om det skulle bara vara så, om det fanns inga andra möjligheter.

Mamma.

Henne ville han inte komma ihåg, för han var rädd för att mamma skulle ha kunnat vara en möjlighet.
Mammor kan vara det, om de älskar sina barn och vill skydda dem.

torsdag 4 oktober 2007

Trevlig veckoslut!

tisdag 2 oktober 2007

Vägen


Jag vill gå hem. Jag är trött på att vandra i mörkret, i regnet som aldrig slutar. Jag vill känna värmen av solen, jag vill vila i skuggan.

Jag vill stanna.

Men vägen är lång, vägen är alldeles för lång och tiden tar slut. Mina krafter räcker inte. Jag kämpar mot vind, köld och is, och det förfärligaste är mörkret som stryper mig.

Steg efter steg, vecka efter vecka. Jag går sakta mot vintern.



lördag 29 september 2007

God natt


Get Your DanceText



sov gott




torsdag 27 september 2007

Jag vill inte ha dig



Jag vill inte.
Gå bort.
Lämna mig ensam.
Låt mig vara.

Jag vill inte ha dig.

Jag hatar dig.
Jag behöver inte dig.
Du gör mig sjuk.
Jag mår illa när du kommer.

Jag vill inte ha dig.

Du gör mig illa.
Du sårar mig.

Jag vill inte ha dig.

Gå bort!




fredag 21 september 2007

Ett litet död



det är mörkt och kallt
regnet slutar aldrig
och jag drunknar
faller ner till det eviga dunklet
tappar bort minnet av ljus och värme

ett litet död
sätter sig i min famn
gör mig vissen och trist

hösten




söndag 16 september 2007

Leket


Jag älskar honom så mycket. Han är så stor och stark och snygg. Ljust hår, skrattande ögon.
Men han ser inte mig. Han bryr sig inte om mig.

Sången börjar om igen: ”Vi ska se och vi ska titta, vem Tomas tycker om.”

Jag ber, jag önskar, jag är färdig att göra allt, bara han står framför mig när sången slutar. Om det händer, då är det mitt namn alla måste sjunga.
Jag blir den, som Tomas tycker om.

Han stannar framför Melinda. Melinda med gyllene lockar och ängla-ansikte. Melinda, som är sex år, lika gammal som Tomas.

Jag är bara tre år gammal.




onsdag 12 september 2007

Det viktigaste är att komma hem




Jag reste till Borgå för att ta foton. Borgås Gamla stad är ett fint ställe att vandra omkring och beundra husen, som har stått på sin plats i flera hundra år. Gamla staden är också liten, så att man inte behöver promenera i flera timmar för att se allt. Det passar en lat människa.

Att resa till en annan stad, hur nära än den skulle vara, är nästan att resa utomlands. I alla fall för mig. Det är så som man skulle få alldeles nya ögon när man siktar sig mot ett annat ställe. Staden kan vara bekant, du har kanske varit där ofta, men så länge det inte är din hemstad, du kommer dit som en gäst och tittar på allt med nyfikna ögon.
Nej men, vilket vackert hus! Vilket fint staket och ett så glänsande tak! Och titta på träden –de ser så gamla ut! Himmelen är så blå och solen tycks värma mera än vanligt. Segelbåtarna är vita, de nästan strålar is solen, ån gungar mot stranden och stillheten dansar en lugn vals i luften.

Allt det samma finns hemma, men vi har blivit van med det och vi har inte tid att stanna och se vart vi är på väg. Vi har för bråttom.
Därför är det viktigt att ibland resa bort. För att förstå att också hemma himmelen är blå och solen värmer lika mycket. Vi måste bara förstå det.

söndag 9 september 2007

Hösten



Med hjälp av typoGenerator.



torsdag 6 september 2007

söndag 2 september 2007

Födelsedagen


Pojken satt på stolen i tamburen.

-Vad är klockan, mamma?
-Litet över fem.

Han satt stilla och tittade på dörren. Jag gick till köket och tog läsken från kylskåpet. Det fanns godis och kex på bordet vi hade dukat tillsammans. Ingen kaka hade han velat ha. Han visste ju att jag inte kunde baka.

-Vad är klockan nu?
-Åtta över fem.

Han stod vid dörren och försökte lyssna på fotsteg i trappan.

-Du skrev att kalasen börjar klockan fem? Säkert, mamma?
-De kommer snart.

Pojken sa ingenting. Han tittade inte på mig.

-Det händer så att folk kan vara sena. Sådant bara händer.
-Vad är klockan nu?
-En kvart över fem.
-Är det mycket? Mera än fem?
-Jo, det är det. Senare än fem.

Pojken gick till köket. Han tittade ut genom fönstret och jag såg honom skaka.

-De kommer inte, mamma. Jag såg att de slängde bort invitationskorten vi gjorde.

Jag tog honom i min famn. Hans rygg darrade, men han grät inte. Sjuåringar är för gamla att gråta, hade han sagt på morgonen. Nu är jag stor, mamma. Jag skall aldrig mer gråta.



tisdag 28 augusti 2007

Ät nu!

söndag 26 augusti 2007

Drömmen





I natt jag drömde
jag var en fisk.
Vilken tur jag glömde
att det är en risk

och en väldig, väldig, stor fara
en fisk utan vatten vara!


söndag 19 augusti 2007

Plättar


Plättar med jordgubbssylt och vispad grädde var det bästa jag visste och när Mummu sa, att nu skall vi gå och dricka litet kaffe hos tant Gunilla, kunde jag knappast vänta. Jag försökte skynda på Mummu, som gick så sakta, att jag fick ta henne i handen och dra. Kom nu, skulle jag ha velat säga, men det kunde jag inte göra. Mummu var snäll, men så pratade man inte till gamla folk.
Och Mummu var ju gammal.

Äntligen kom vi fram. Tant Gunillas korridor var mörk och varm, och jag kände doften av nystekta plättar komma från köket.

-Och lilla tösen har du med dig. Hon är säkert hungrig, eller hur? Jag minns, att det var du, som gillade plättar, inte sant?

Jag älskade också tant Gunilla, men ännu mera hennes plättar. Jag satt och åt i köket. Mummu och Tant Gunilla var i salongen och jag hörde deras sakta prat och klangen när koppen slogs på tallriken.

**

När Mummu berättade mig att Tanten hade dött, kunde jag inte tänka på någonting annat än de plättar, som jag aldrig mera skulle få. Jag kände mig förfärlig och hade dåligt samvete och jag bad varje natt av Gud, att Han skulle förlåta mig mina själviska tankar.

Det var bara så, att jag älskade plättar så mycket.



onsdag 15 augusti 2007

Flykten




Mamma, jag orkar inte gå. Jag är trött. Mina fötter är så sömniga och jag vill också bara sova. Stanna och lägga mig.
Det är så mörkt och tyst och jag är rädd, mamma. Varför går du så fort? Varför måste vi springa? Skuggorna är så långa, de får tag i mig. Greppet är starkt och jag vill gråta.

Jag ser skräck i dina ögon, mamma, jag ser tårarna när du tittar bakåt. Du tar mig i famnen och viskar att allt är nu bra, ingen skall skada oss längre, ingen får reta oss mer. Ingen slår oss, ingen vågar göra oss illa. Det här är sista flykten, lillan, i morgon behöver vi inte vara rädda.


torsdag 9 augusti 2007

Ensam

måndag 6 augusti 2007

Jag blir tokig!


Jag är förbannad. På mig. Jag trodde att detta skulle vara lättare, att frågan gällde bara om att börja, men nej. O, nej. Det här är värre.
Jag kan inte, jag har tappat alla ord, jag måste använda ordbok. Mina tankar är på finska och jag måste översätta i mitt huvud det jag vill säga. Så som jag skulle ha någonting att säga…

När jag skriver på engelska, tänker jag på engelska, jag är en rätt engelsman då! Men svenskan. Nej, nej, jag får inte tag på flowen(vad det än nu heter på svenska), orden bara kommer inte ut, jag sitter och blir tokig när jag letar efter orden och samtidigt försvinner mina tankar, mina idéer, allt.

Jag förstår förstås, att ett under inte kan ske övernatt. Jag har läst engelska böcker i århundraden, faktiskt mera än finska böcker och där, i böckerna, finns ju alla orden. Jag borde göra det samma med svenskan, läsa svenska böcker, hitta de orden jag så vill finna. Jag har ju haft alla de ord, för länge sedan. Usch, att man är så slarvig och tappar bort någonting så viktigt!

Jag vet, jag borde ha tålamod, ja, ja, men jag har det inte! Jag vill kunna det genast! Jag vill, vill, vill, gnäller jag i dag. Så som det skulle hjälpa.

I lugn och ro. Så skall det vara, men nog är det fruktansvärts svårt!

(vad som är roligt, är att denna text kom helt enkelt. Jag borde säkert gnälla mera och vara jämt arg på mig själv)



fredag 3 augusti 2007

Jag minns




jag minns

hur det kändes att vara ung
vacker
full av liv
energi
vinden i håret
musiken i kroppen

friheten här, här

och dansen som aldrig tog slut

jag hör det ännu

musiken



******

Ett sätt att vara nostalgisk, finns här: gör din egen Meez



onsdag 1 augusti 2007

Visan



Sakta jag går genom stan
kommer ihåg förra dan.

Dagen var mörk
innan solen kom fram.
Jag hittade mig i din famn.

Sakta jag går utan dig
solen, hon lämnade mig.

Famnen var kall
du sa: jag måste bort,
kärleken var alltför kort.

Sakta jag går genom stan,
ingen vill ha mig
det är ingen som ser mig
alldeles ensam
genom stan.


fredag 27 juli 2007

Än har vi tid


Mitt rike väntar på mig.

Kvällarna mörknar, men än är det inte dags för hösten. Än har vi tid att njuta av solen, ligga i skuggan, äta blåbär och gunga i vinden. Vattnet i sjön är kanske litet kallare, skuggorna blir längre, men ängsblommorna doftar fortfarande av sommar.

Vi ses nästa veckan.



måndag 23 juli 2007

Ån


Vi bodde nära ån. Jag var blyg, blek och tjock och var rädd för andra barn ute på gården. Ändå fick jag inte bara vara hemma och rita.
Nej, ett barn måste vara ute och leka. Du måste ju bli brun och smal, det är ju sommar!

Och ut jag tvingades.

Vill du dö? frågade barnen på gården. Jag kunde inte svara. Mina läppar var för torra, jag var i panik. De rörde inte mig, ingen slog mig. Det ända var, att de sa, att jag måste hoppa i ån. Gör det! Hoppa! Hoppa!

Jag kommer ännu ihåg lukten av ån. Den luktade illa, den luktade av skräck. Jag kan fortfarande se bruna vattnet, djupa mörkhyade vattnet.

Jag ser mamman. Hon kommer från arbetet, jag ser henne och springer, springer, oh gud så jag springer. Hennes famn är varm och trygg och hon frågar inte varför jag gråter.

Nästa dag får jag stanna inne och rita.




lördag 21 juli 2007

När jag var liten

lördag 14 juli 2007

Vi ses


om några dagar.


torsdag 12 juli 2007

Dockhuset


Flickan sitter på golvet och leker. Dockhuset är huller om buller, bara sovrummet ser städad ut. Flickan sätter dockan i sängen, täcket är rött med gula rosor. Hon klappar dockans vita ansikte och börjar sjunga i en liten, tystlåten röst. Dockan lyssnar på noga och somnar äntligen.

Mummu kommer in i rummet och frågar vad flickan gör. Vad är det du leker? Har du storstädning i huset? Flickan nekar allvarligt och viskar att vi måste vara tyst nu, mamma har just somnat och vi får inte väcka henne, annars börjar hon gråta igen. Vi måste vara tysta, Mummu.

Mummu tar flickan i famnen och gungar lillan försiktigt. Hon kramar flickan och frågar, om det skulle vara en bra ide att gå litet ut. Vi kan ju gå och gunga, eller hur? Du tycker ju om att ta stora farter i gungan!

Men flickan vill inte gå ut. Hon kommer ihåg pappas händer, stora starka händer vilka slängde gungan och flickan mot molnen. Jag måste städa, säger flickan, innan mamma vaknar. Jag har inte tid att gunga, Mummu.

Dockan i sängen ligger alldeles stilla med öppna ögon.


måndag 9 juli 2007

Slottet


Flickan sitter i sitt rum.
Hon är ensam och ritar.
Slottet på pappret blir stort, så stort
att murverken inte ryms.

Hon måste ta ett nytt papper och så
börjar hon om igen.
Målar först tjocka, starka murar. Det är
det viktigaste.

Du borde nog gå ut,
mamma säger. Solen skiner,
det är varmt, det är sommar.
Sätt nu bort färgkritorna.
Gå ut, lillan.

Flickan stänger sin dörr
och fortsätter med slottet. Hon hänger
rosiga gardiner i fönstren, färgar
väggarna svarta och starka.
Det blir ett fint slott.

Hon hör inte barnens skrik ute på gården.
De finns inte för henne,
hon är nöjd med sin egen värld.
Här, i sitt rum. Orädd.

Livet hotar för mycket.




torsdag 28 juni 2007

Mitt rike




Detta är mitt rike för några dagar.

Sommar, vatten, sol. Ligga på bryggan, sova i skuggan, hugga ved. Läsa alla de böcker som bara väntar på mig. Dricka kaffe på eftermiddagen efter att ha tagit tupplur. Glida in i sjön efter bastun. Lyssna på storlommarnas sorgliga sång i den ljusa natten. Det är sommar.

I mitt rike.

måndag 25 juni 2007

Ärtsoppa


Jag älskade ärtsoppa, när jag var liten. Jag älskade också sagor och skulle ha velat vara en prinsessa. Jag ville bo i en slott gjord av guld. I mina drömmar var min klänning av gyllene rosor. Stora, gyllene korkskruvslockar flög i vinden när jag sprang i slottens trädgård.

Allt detta berättade jag till mamma, när jag sov bredvid henne och hon sa:

-Då måste du ju också äta ärtsoppa från en tallrik gjord av guld.

Hon förstod mig.



torsdag 21 juni 2007

Midsommarnatten


Midsommarnatten,
naturen sakta sjunger.
Lyssna på björken susa
i vita natten fylld av magi,
hör dess melodi och låt dig
vandra i vinden,
dansa med fjärilen i
den upplysta natten,
hämta vatten ur källan, tänd brasan,
känn jordens doft och låt blåsten leka i ditt hår.

Hitta din skatt när du ser flamman förändra sig i blå.
Var inte nöjd med guld och silver,
kräv för mera,
det är kärlek du begär.

De nio blommor under kudden
berättar dig allt du vill veta, kanske mer,
var färdig att komma ihåg ditt dröm.

Vaka, min älskling.
vaka med mig.



måndag 18 juni 2007

Näcken


Kom.
Ta mig i handen och följ med.
Var inte rädd. Vattnet är varmt, vågorna lätta.
Du har ingenting att vara rädd för. Lita på mig.
Kom.


Vi går ännu djupare. Kan du känna sanden under torna?
Så mjukt, så fint.
Kom.


Vattnet kramar dig, känner du dess trygga famn?
Oroa dig inte.
Vattnet är inte farligt, jag lever ju i vattnet, utav vattnet. Vågorna är mitt hem,
djupet mitt hemliga kungarike.


Se på guldmynten på botten, dyk neråt och hitta skatten.
Kom till mig.

För evigt, så skall du bli rik.
Lita på mig,

Kom till Näcken.



fredag 15 juni 2007

Berget


Vilken unge du är, de brukade säga. Du vågar ingenting. Gå hem. Vi vill inte leka med dig. Du är för liten.

Jag ville inte höra deras ord. Jag ville visa dem.

Berget var högt. Ingen av oss hade lov att klättra på berget. Det var förbjudet och allt som är olovligt har en doft av spänning och äventyr. Även om du är fem år gammal.

Kyrkan var vit och den stod på toppen av berget. Jag tittade på vita murarna och började kliva upp. Stenen var vassa och det gjorde ont i mina händer. Mina tår började blöda när jag slog mina fötter mot den hårda stenen. Mina krafter försvann och jag rasade ner.

Barnen började skrika och en av dem sprang hem till min pappa och berättade att jag hade dött. Jag var alldeles blodig och död.

Pappa kom och han lyfte mig i sin famn och kysste mina kinder och tog mig hem. Han tvättade mina ben och händer, lagade plåster på knän.
Jag låg bakom hans rygg när han läste Kalle Anka för mig.

Han frågade inte varför jag hade gjort det förbjudna.


tisdag 12 juni 2007

Den första skoldagen


Allt är så spännande. Mamma tar bort papiljotterna och bruna lockar faller ner mot axlarna. Flickan ler i spegeln. Första skoldagen. 
Den vita blusen och byxorna mostern har skickat från Sverige. Snygga, stiliga byxor med svartvita rutor. Och skolväskan då! Svart och stor, med små, vita blommor som mönster.

-Vad du är vacker! Skynda dig nu! Du vill ju inte komma sent på första dagen!

Nej, det vill flickan inte göra. Mamma ger en puss och kramar flickan. Mamma vinkar i fönstret och flickan känner mammas blick i ryggen innan hon börjar springa mot skolan. Solen är varm och löven har bara en aning av guld i det gröna. Flickan börjar skratta och hennes skolväska svänger upp och ner, upp och ner.

Skolan är stor och grå. Hundratals barn står på gården och de vänder sig mot flickan när hon springer in till gårdsplanet, alldeles svettig, röd i ansiktet, de bruna lockar släta mot huvudet.

-Titta! Vilken ful tjockis!

Gården blir alldeles tyst, bara viskningen hörs och barnens skratt stormar in i flickans öron. Klockan ringer, skolan börjar.