Flickan sitter på golvet och leker. Dockhuset är huller om buller, bara sovrummet ser städad ut. Flickan sätter dockan i sängen, täcket är rött med gula rosor. Hon klappar dockans vita ansikte och börjar sjunga i en liten, tystlåten röst. Dockan lyssnar på noga och somnar äntligen.
Mummu kommer in i rummet och frågar vad flickan gör. Vad är det du leker? Har du storstädning i huset? Flickan nekar allvarligt och viskar att vi måste vara tyst nu, mamma har just somnat och vi får inte väcka henne, annars börjar hon gråta igen. Vi måste vara tysta, Mummu.
Mummu tar flickan i famnen och gungar lillan försiktigt. Hon kramar flickan och frågar, om det skulle vara en bra ide att gå litet ut. Vi kan ju gå och gunga, eller hur? Du tycker ju om att ta stora farter i gungan!
Men flickan vill inte gå ut. Hon kommer ihåg pappas händer, stora starka händer vilka slängde gungan och flickan mot molnen. Jag måste städa, säger flickan, innan mamma vaknar. Jag har inte tid att gunga, Mummu.
Dockan i sängen ligger alldeles stilla med öppna ögon.
4 kommentarer:
Lek ar allvar.
Lek är liv för barn, HPY.
Längtar flickan efter sin (döda) ? far eller är hon bara en i raden av skilsmässobarn?
Jag tror att hon längtar efter sin döda far, och det gör mamman också; längtar efter sin make och mammas sorg påverkar hela hemmet, alla lider.
Skicka en kommentar