Kvinnan var nuförtiden alltid trött. Hon var trött när hon vaknade om morgnarna. Hon orkade inte äta frukost. Kaffet smakade bittert.
Resan till arbetet var alldeles för kort. Hon hann slumra bara för en stund, och mycket för snabbt fick hon stiga av bussen.
Hon ville inte se sina arbetskamrater, hon ville inte prata med någon. Hon ville endast sitta stilla i sitt rum och kanske halvsova i stolen.
När kvinnan kom hem, orkade hon ingenting annat än sitta på soffan. Hon öppnade inte televisionen, hon svarade inte när telefonen ringde och hon knappast märkte sin make och barnen, som sprang runt och omkring, fulla av energi, prat, skrik och liv.
Det måste vara någonting fel på mig. Det var det ända hon kunde tänka. Det är inte normalt att jag känner mig så trött, att jag bara vill sova, att jag inte orkar göra mat, stekar bara fiskpinnar och låter ungarna beställa pizza och kebab. Jag orkar inte bry mig om saker numera. Ingenting betyder ingenting.
En dag ville den yngsta flickan ha nya kläder. Hon skulle på en väns födelsedagskalas och hon bad mamman att följa med henne och köpa en ny kjol. Kvinna försökte säga nej, hon ville inte höja sig från soffan och tanken om resan till affärscentrumet gjorde henne nästan illamående.
Flickan var envis.
Butiken var genomträngd av ljus, färg, musik och blänkande speglar. Kvinnan tittade på figuren i spegeln, och plötsligt förstod hon varför hon var alltid så trött.
Jag har blivit gammal. Det är ju det. Det är bara det.
Jag behöver inte orka så mycket som förr. Jag får vara trött.
Det är ju endast vanligt i denna ålder. Jag är inte längre ung.
Kvinnan kände sig plötsligt pigg och hon svarade ”ja” när flickan frågade, kunde de gå och äta glass efter de hade hittat den lämpliga kjolen till festen.
