Vi bodde nära ån. Jag var blyg, blek och tjock och var rädd för andra barn ute på gården. Ändå fick jag inte bara vara hemma och rita.
Nej, ett barn måste vara ute och leka. Du måste ju bli brun och smal, det är ju sommar!
Och ut jag tvingades.
Vill du dö? frågade barnen på gården. Jag kunde inte svara. Mina läppar var för torra, jag var i panik. De rörde inte mig, ingen slog mig. Det ända var, att de sa, att jag måste hoppa i ån. Gör det! Hoppa! Hoppa!
Jag kommer ännu ihåg lukten av ån. Den luktade illa, den luktade av skräck. Jag kan fortfarande se bruna vattnet, djupa mörkhyade vattnet.
Jag ser mamman. Hon kommer från arbetet, jag ser henne och springer, springer, oh gud så jag springer. Hennes famn är varm och trygg och hon frågar inte varför jag gråter.
Nästa dag får jag stanna inne och rita.
7 kommentarer:
Det maste vara hemskt att vara radd.
Det är det, HPY. I bland är det klokt att vara litet rädd, men att leva med denna känslan hela tiden -nej, det kan inte vara bra.
Sà denna gàngen är det lite självbiografiskt? Atminstone lärde du dig verkligen att rita och att skriva!
Nej men hej... Jag var ute från Blogistan en längre tid, mindre aktiv i alla fall. När, hur och varför har du börjat skriva även på svenska och varifrån tar du motivationen att hålla i gång alla dina blogsidor? Inte kunde jag göra det, så lyfter jag min hatt för dig, fantastiskt!
Ja Peter, men bara lite självbiografiskt. Jag ljuger så gärna och hittar på allt möjligt:)
Lasse, allt händer...jag fick inspirationen att skriva på svenska, när jag träffade HPY i juni här i Helsingfors. Vi talade om, hur det är viktigt att spara sina språk och för mig detta gällde svenskan, för svenska var mitt barndomsspråk, som jag har nästan glömt, på grund av att jag använder svenska mycket litet nuförtiden.
HPY gav mig iden, så du får skylla henne!
Jag skriver fort, och så som jag berättade till Peter där ovanpå, tycker jag om att ljuga, så det är ingen problem att hitta på berättelser och ha många blog. Det är bara roligt.
Alla har vi varit rädda i perioder i våra liv.Även som vuxen har jag varit rädd.Jobbade natt i tre år på ett härberge för män.(Alkisar,narkomaner,sinnesjuka,fängelskunder,mördare osv.) Tidvis hade jag 30 patienter eller boende som det hette. ENSAM! Fick låsa in mig ibland och ringa polisen.Hoten kom med jämna mellanrum från vissa.Jag var rädd,fick svårt att sova tillslut och gick helt i däck efter dessa tre år.Vågade inte gå ut på stan.
Man blir märkt för livet!
Det är sant, Bosse, alla är vi rädda, och i bland är det viktigt att vara rädd. I bland är det bra arr vara förskigtig.
Ja, jag kan förstå att nätterna du berättade om, var långa!
Skicka en kommentar