Döden

Att vara trött är inte allvarligt.
Sömn och litet mera sömn. Sov och det känns bättre.

Att vara ledsen är inte så allvarligt.
Litet skratt, titta på en rolig film, läs en skojig bok. Le och det känns bättre.

Att vara ensam är inte så allvarligt.
Njut av tystheten, sitt stilla och lyssna på lugnet. Det känns tryggt.

Att vara utan kärlek är döden.

Vill du?

Kvinnan, som var trött

Kvinnan var nuförtiden alltid trött. Hon var trött när hon vaknade om morgnarna. Hon orkade inte äta frukost. Kaffet smakade bittert.
Resan till arbetet var alldeles för kort. Hon hann slumra bara för en stund, och mycket för snabbt fick hon stiga av bussen.
Hon ville inte se sina arbetskamrater, hon ville inte prata med någon. Hon ville endast sitta stilla i sitt rum och kanske halvsova i stolen.

När kvinnan kom hem, orkade hon ingenting annat än sitta på soffan. Hon öppnade inte televisionen, hon svarade inte när telefonen ringde och hon knappast märkte sin make och barnen, som sprang runt och omkring, fulla av energi, prat, skrik och liv.

Det måste vara någonting fel på mig. Det var det ända hon kunde tänka. Det är inte normalt att jag känner mig så trött, att jag bara vill sova, att jag inte orkar göra mat, stekar bara fiskpinnar och låter ungarna beställa pizza och kebab. Jag orkar inte bry mig om saker numera. Ingenting betyder ingenting.

En dag ville den yngsta flickan ha nya kläder. Hon skulle på en väns födelsedagskalas och hon bad mamman att följa med henne och köpa en ny kjol. Kvinna försökte säga nej, hon ville inte höja sig från soffan och tanken om resan till affärscentrumet gjorde henne nästan illamående.
Flickan var envis.

Butiken var genomträngd av ljus, färg, musik och blänkande speglar. Kvinnan tittade på figuren i spegeln, och plötsligt förstod hon varför hon var alltid så trött.

Jag har blivit gammal. Det är ju det. Det är bara det.
Jag behöver inte orka så mycket som förr. Jag får vara trött.
Det är ju endast vanligt i denna ålder. Jag är inte längre ung.

Kvinnan kände sig plötsligt pigg och hon svarade ”ja” när flickan frågade, kunde de gå och äta glass efter de hade hittat den lämpliga kjolen till festen.

Våren

Vi ses om några dagar.

För länge sen

Historisk,
veckans utmaning
härifrån

Älska mig

Innan tiden tar slut,
kom till mig.
Innan natten är borta,
vila i min famn.

Innan kärleken försvinner,
älska mig.

Älska mig.

Soldansen

Mörkö

Mörkö. Minns du mörkön?
Ön, som fanns när du var barn,
endast då.
Det svarta vattnet, den bruna stranden och träden
med långa, elaka händer.
Mörkö.
Mörkö. Ännu är jag rädd för dig.
Än hatar jag nätterna i din famn,
mardrömmarna och de sakta viskningarna,
tystnaden som kom efteråt.
Mörkö, mörkö,
släpp mig. Ge frihet.

****

Runotorstai

Teckningen

Flickan sitter i köket. Hon ritar, men teckningen lyckas inte. Hon river pappret och sitter stilla en stund. Hon skulle vilja göra en fin bild, men alla färgerna är för fula. Till och med den röda kritan har förändrats till blodsvart.
Hon älskar rött. Men inte i dag. Inte i bilden.

Pappret är inte vitt. Hon tittar på smutsiga fläckar tårarna har gjort. Allt är så fult. Hon känner sig kladdig.

Hon vill inte höra ljuden som kommer från vardagsrummet. Hon försöker stänga öronen så att inte höra kaffekopparnas klang och det sakta talet. Hon kan inte förstå, hur de kan bara sitta och äta och dricka kaffe, så som ingenting hade hänt. Så som mamma ännu levde.

Jag kan flyga!

Vackra flickor

Vackra flickor vistas i ljuset.
Den fula flickan gömmer sig i ett mörkt rum.

Vackra flickor skrattar och fnittrar.
Den fula flickans gråt hörs inte.

Vackra flickor springer sorglösa.
Den fula flickan orkar inte röra sig.

Vackra flickor blir kyssta.
Den fula flickan vill ingen ha.

Alla ser de vackra flickorna.
Den fula flickan har försvunnit för länge sedan.

Åbo

Jag reser till Åbo.
Vi ses nästa veckan.
Hoppas våren kommer hem med mig.

Listan

Jag minns, jag kommer ihåg. Min lista är viktig.


****

Runotorstai utmanar denna veckan med ett text.

Skuggorna

Jag ser vägen,
solen bakom buskarna
och ändå kommer jag inte fram.
Vägen är för lång,
mina fotsteg väljer fel.
Jag hälsar mörkret.
Igen.

Jag gör det alltid.
Skuggorna kramar mig,
viskar och skrattar ilsket.
Skuggorna vet bättre.

Dunklet ljuger inte till mig.
Jag gör det själv.

Vi ses

om några dagar!