Våren

Vi ses om några dagar.

För länge sen

Historisk,
veckans utmaning
härifrån

Älska mig

Innan tiden tar slut,
kom till mig.
Innan natten är borta,
vila i min famn.

Innan kärleken försvinner,
älska mig.

Älska mig.

Soldansen

Mörkö

Mörkö. Minns du mörkön?
Ön, som fanns när du var barn,
endast då.
Det svarta vattnet, den bruna stranden och träden
med långa, elaka händer.
Mörkö.
Mörkö. Ännu är jag rädd för dig.
Än hatar jag nätterna i din famn,
mardrömmarna och de sakta viskningarna,
tystnaden som kom efteråt.
Mörkö, mörkö,
släpp mig. Ge frihet.

****

Runotorstai

Teckningen

Flickan sitter i köket. Hon ritar, men teckningen lyckas inte. Hon river pappret och sitter stilla en stund. Hon skulle vilja göra en fin bild, men alla färgerna är för fula. Till och med den röda kritan har förändrats till blodsvart.
Hon älskar rött. Men inte i dag. Inte i bilden.

Pappret är inte vitt. Hon tittar på smutsiga fläckar tårarna har gjort. Allt är så fult. Hon känner sig kladdig.

Hon vill inte höra ljuden som kommer från vardagsrummet. Hon försöker stänga öronen så att inte höra kaffekopparnas klang och det sakta talet. Hon kan inte förstå, hur de kan bara sitta och äta och dricka kaffe, så som ingenting hade hänt. Så som mamma ännu levde.

Jag kan flyga!

Vackra flickor

Vackra flickor vistas i ljuset.
Den fula flickan gömmer sig i ett mörkt rum.

Vackra flickor skrattar och fnittrar.
Den fula flickans gråt hörs inte.

Vackra flickor springer sorglösa.
Den fula flickan orkar inte röra sig.

Vackra flickor blir kyssta.
Den fula flickan vill ingen ha.

Alla ser de vackra flickorna.
Den fula flickan har försvunnit för länge sedan.

Åbo

Jag reser till Åbo.
Vi ses nästa veckan.
Hoppas våren kommer hem med mig.

Listan

Jag minns, jag kommer ihåg. Min lista är viktig.


****

Runotorstai utmanar denna veckan med ett text.

Skuggorna

Jag ser vägen,
solen bakom buskarna
och ändå kommer jag inte fram.
Vägen är för lång,
mina fotsteg väljer fel.
Jag hälsar mörkret.
Igen.

Jag gör det alltid.
Skuggorna kramar mig,
viskar och skrattar ilsket.
Skuggorna vet bättre.

Dunklet ljuger inte till mig.
Jag gör det själv.

Vi ses

om några dagar!

Rädslan

Hon var alltid rädd. Rädd för mörkret, rädd för fulla män hon såg i parken, rädd för att hamna under bilen, rädd för att mamma och pappa skulle dö och en morgon skulle hon hitta sig alldeles ensam i huset, inget ljud, bara tomma väggar, tomma rum.

Hon var rädd att vara ensam, och samtidigt var hon rädd för människor, som skrattade alldeles för mycket, alldeles för högt. Hon var rädd för främmande ställen, okända hus och gator, och skräcken gick i benen och hon kunde verken springa bort eller stå stilla.

Det var det värsta: att kunna göra ingenting utav skräcken, inte kontrollera sin kropp, sina tankar, sitt beteende.

Det går förbi, när du blir äldre, sade mamma och pappa till henne. När du är tillräckligt gammal, behöver du inte vara mera rädd. Då så skrattar du bara åt allt det du en gång var rädd för. Lita på oss. Det går bort och du blir modig.

Hon växte och väntade på dagen då allt de hade lovat skulle hända. Den dagen, som hon skulle bli orädd. Denna dag kom inte och hon förstod att de hade ljugit hela tiden. Hennes rädsla försvann ingenstans och deras lögner gjorde allt mycket värre. Hon hade ingen hon kunde lita på.

Hon hade haft rätt: världen var en plats att vara rädd för.

Ute

Myspace Photo Frames at WishAFriend.com

Blicken

Jag ser mig i dina ögon.
Jag ser vem jag var, för länge sen.
Du ser dig i mina ögon. Du ser vem du skall bli.

***

Den finska bloggen Luova lauantai utmanar
denna vecka med temat Katse -blicken.