Födelsedagen

Pojken satt på stolen i tamburen.

-Vad är klockan, mamma?
-Litet över fem.

Han satt stilla och tittade på dörren. Jag gick till köket och tog läsken från kylskåpet. Det fanns godis och kex på bordet vi hade dukat tillsammans. Ingen kaka hade han velat ha. Han visste ju att jag inte kunde baka.

-Vad är klockan nu?
-Åtta över fem.

Han stod vid dörren och försökte lyssna på fotsteg i trappan.

-Du skrev att kalasen börjar klockan fem? Säkert, mamma?
-De kommer snart.

Pojken sa ingenting. Han tittade inte på mig.

-Det händer så att folk kan vara sena. Sådant bara händer.
-Vad är klockan nu?
-En kvart över fem.
-Är det mycket? Mera än fem?
-Jo, det är det. Senare än fem.

Pojken gick till köket. Han tittade ut genom fönstret och jag såg honom skaka.

-De kommer inte, mamma. Jag såg att de slängde bort invitationskorten vi gjorde.

Jag tog honom i min famn. Hans rygg darrade, men han grät inte. Sjuåringar är för gamla att gråta, hade han sagt på morgonen. Nu är jag stor, mamma. Jag skall aldrig mer gråta.

Ät nu!

Drömmen

I natt jag drömde
jag var en fisk.
Vilken tur jag glömde
att det är en risk

och en väldig, väldig, stor fara
en fisk utan vatten vara!

Plättar

Plättar med jordgubbssylt och vispad grädde var det bästa jag visste och när Mummu sa, att nu skall vi gå och dricka litet kaffe hos tant Gunilla, kunde jag knappast vänta. Jag försökte skynda på Mummu, som gick så sakta, att jag fick ta henne i handen och dra. Kom nu, skulle jag ha velat säga, men det kunde jag inte göra. Mummu var snäll, men så pratade man inte till gamla folk.
Och Mummu var ju gammal.

Äntligen kom vi fram. Tant Gunillas korridor var mörk och varm, och jag kände doften av nystekta plättar komma från köket.

-Och lilla tösen har du med dig. Hon är säkert hungrig, eller hur? Jag minns, att det var du, som gillade plättar, inte sant?

Jag älskade också tant Gunilla, men ännu mera hennes plättar. Jag satt och åt i köket. Mummu och Tant Gunilla var i salongen och jag hörde deras sakta prat och klangen när koppen slogs på tallriken.

**

När Mummu berättade mig att Tanten hade dött, kunde jag inte tänka på någonting annat än de plättar, som jag aldrig mera skulle få. Jag kände mig förfärlig och hade dåligt samvete och jag bad varje natt av Gud, att Han skulle förlåta mig mina själviska tankar.

Det var bara så, att jag älskade plättar så mycket.

Flykten

Mamma, jag orkar inte gå. Jag är trött. Mina fötter är så sömniga och jag vill också bara sova. Stanna och lägga mig.
Det är så mörkt och tyst och jag är rädd, mamma. Varför går du så fort? Varför måste vi springa? Skuggorna är så långa, de får tag i mig. Greppet är starkt och jag vill gråta.

Jag ser skräck i dina ögon, mamma, jag ser tårarna när du tittar bakåt. Du tar mig i famnen och viskar att allt är nu bra, ingen skall skada oss längre, ingen får reta oss mer. Ingen slår oss, ingen vågar göra oss illa. Det här är sista flykten, lillan, i morgon behöver vi inte vara rädda.

Ensam

Jag blir tokig!

Jag är förbannad. På mig. Jag trodde att detta skulle vara lättare, att frågan gällde bara om att börja, men nej. O, nej. Det här är värre.
Jag kan inte, jag har tappat alla ord, jag måste använda ordbok. Mina tankar är på finska och jag måste översätta i mitt huvud det jag vill säga. Så som jag skulle ha någonting att säga…

När jag skriver på engelska, tänker jag på engelska, jag är en rätt engelsman då! Men svenskan. Nej, nej, jag får inte tag på flowen(vad det än nu heter på svenska), orden bara kommer inte ut, jag sitter och blir tokig när jag letar efter orden och samtidigt försvinner mina tankar, mina idéer, allt.

Jag förstår förstås, att ett under inte kan ske övernatt. Jag har läst engelska böcker i århundraden, faktiskt mera än finska böcker och där, i böckerna, finns ju alla orden. Jag borde göra det samma med svenskan, läsa svenska böcker, hitta de orden jag så vill finna. Jag har ju haft alla de ord, för länge sedan. Usch, att man är så slarvig och tappar bort någonting så viktigt!

Jag vet, jag borde ha tålamod, ja, ja, men jag har det inte! Jag vill kunna det genast! Jag vill, vill, vill, gnäller jag i dag. Så som det skulle hjälpa.

I lugn och ro. Så skall det vara, men nog är det fruktansvärts svårt!

(vad som är roligt, är att denna text kom helt enkelt. Jag borde säkert gnälla mera och vara jämt arg på mig själv)

Jag minns

jag minns

hur det kändes att vara ung
vacker
full av liv
energi
vinden i håret
musiken i kroppen

friheten här, här

och dansen som aldrig tog slut

jag hör det ännu

musiken

******

Ett sätt att vara nostalgisk, finns här: gör din egen Meez

Visan

Sakta jag går genom stan
kommer ihåg förra dan.

Dagen var mörk
innan solen kom fram.
Jag hittade mig i din famn.

Sakta jag går utan dig
solen, hon lämnade mig.

Famnen var kall
du sa: jag måste bort,
kärleken var alltför kort.

Sakta jag går genom stan,
ingen vill ha mig
det är ingen som ser mig
alldeles ensam
genom stan.

Än har vi tid

Mitt rike väntar på mig.

Kvällarna mörknar, men än är det inte dags för hösten. Än har vi tid att njuta av solen, ligga i skuggan, äta blåbär och gunga i vinden. Vattnet i sjön är kanske litet kallare, skuggorna blir längre, men ängsblommorna doftar fortfarande av sommar.

Vi ses nästa veckan.

Ån

Vi bodde nära ån. Jag var blyg, blek och tjock och var rädd för andra barn ute på gården. Ändå fick jag inte bara vara hemma och rita.
Nej, ett barn måste vara ute och leka. Du måste ju bli brun och smal, det är ju sommar!

Och ut jag tvingades.

Vill du dö? frågade barnen på gården. Jag kunde inte svara. Mina läppar var för torra, jag var i panik. De rörde inte mig, ingen slog mig. Det ända var, att de sa, att jag måste hoppa i ån. Gör det! Hoppa! Hoppa!

Jag kommer ännu ihåg lukten av ån. Den luktade illa, den luktade av skräck. Jag kan fortfarande se bruna vattnet, djupa mörkhyade vattnet.

Jag ser mamman. Hon kommer från arbetet, jag ser henne och springer, springer, oh gud så jag springer. Hennes famn är varm och trygg och hon frågar inte varför jag gråter.

Nästa dag får jag stanna inne och rita.

När jag var liten

Vi ses

om några dagar.

Dockhuset

Flickan sitter på golvet och leker. Dockhuset är huller om buller, bara sovrummet ser städad ut. Flickan sätter dockan i sängen, täcket är rött med gula rosor. Hon klappar dockans vita ansikte och börjar sjunga i en liten, tystlåten röst. Dockan lyssnar på noga och somnar äntligen.

Mummu kommer in i rummet och frågar vad flickan gör. Vad är det du leker? Har du storstädning i huset? Flickan nekar allvarligt och viskar att vi måste vara tyst nu, mamma har just somnat och vi får inte väcka henne, annars börjar hon gråta igen. Vi måste vara tysta, Mummu.

Mummu tar flickan i famnen och gungar lillan försiktigt. Hon kramar flickan och frågar, om det skulle vara en bra ide att gå litet ut. Vi kan ju gå och gunga, eller hur? Du tycker ju om att ta stora farter i gungan!

Men flickan vill inte gå ut. Hon kommer ihåg pappas händer, stora starka händer vilka slängde gungan och flickan mot molnen. Jag måste städa, säger flickan, innan mamma vaknar. Jag har inte tid att gunga, Mummu.

Dockan i sängen ligger alldeles stilla med öppna ögon.

Slottet

Flickan sitter i sitt rum.
Hon är ensam och ritar.
Slottet på pappret blir stort, så stort
att murverken inte ryms.

Hon måste ta ett nytt papper och så
börjar hon om igen.
Målar först tjocka, starka murar. Det är
det viktigaste.

Du borde nog gå ut,
mamma säger. Solen skiner,
det är varmt, det är sommar.
Sätt nu bort färgkritorna.
Gå ut, lillan.

Flickan stänger sin dörr
och fortsätter med slottet. Hon hänger
rosiga gardiner i fönstren, färgar
väggarna svarta och starka.
Det blir ett fint slott.

Hon hör inte barnens skrik ute på gården.
De finns inte för henne,
hon är nöjd med sin egen värld.
Här, i sitt rum. Orädd.

Livet hotar för mycket.