Jag kommer ihåg när hon var liten.
Hon var mjuk, doftade så gott
och hennes ögon var gröna, blåa, gråa.
Hela världen i hennes ögon.
Hela världen i hennes skratt.
Hon kunde allt. Inget var omöjligt för henne.
Hon var stark. Modig.
Den vackraste flickan som fanns.
Det är hon fortfarande.
Och en dag kommer hon ihåg det igen.
5 kommentarer:
Hoppas att hon kommer ihåg det..;)
Det är konstigt,att ju äldre man blir,desto mindre verkar man veta...När man var 18,visste man ALLT om allting...och nu...okej,ingen kommentar till det ;)
Jag hoppas det också, Mariza.
Allt var så svart-vitt när man var 18, man visste det rätta, men nu...mera grått blir det åt för år.
Fotot är lite suddigt... men jag tror dig! :-))
Ett vackert självporträtt! Idag kom jag på att jag har varit Finländare i ett tidigare liv!!! Läs min blogg så förstår du vad jag menar!
Peter, bättre tro!
Bosse, tyvärr så är detta inte mitt självporträtt.
Jag kommer och läser.
Skicka en kommentar