Plättar med jordgubbssylt och vispad grädde var det bästa jag visste och när Mummu sa, att nu skall vi gå och dricka litet kaffe hos tant Gunilla, kunde jag knappast vänta. Jag försökte skynda på Mummu, som gick så sakta, att jag fick ta henne i handen och dra. Kom nu, skulle jag ha velat säga, men det kunde jag inte göra. Mummu var snäll, men så pratade man inte till gamla folk.
Och Mummu var ju gammal.
Äntligen kom vi fram. Tant Gunillas korridor var mörk och varm, och jag kände doften av nystekta plättar komma från köket.
-Och lilla tösen har du med dig. Hon är säkert hungrig, eller hur? Jag minns, att det var du, som gillade plättar, inte sant?
Jag älskade också tant Gunilla, men ännu mera hennes plättar. Jag satt och åt i köket. Mummu och Tant Gunilla var i salongen och jag hörde deras sakta prat och klangen när koppen slogs på tallriken.
**
När Mummu berättade mig att Tanten hade dött, kunde jag inte tänka på någonting annat än de plättar, som jag aldrig mera skulle få. Jag kände mig förfärlig och hade dåligt samvete och jag bad varje natt av Gud, att Han skulle förlåta mig mina själviska tankar.
Det var bara så, att jag älskade plättar så mycket.
4 kommentarer:
Kanske ar det i sjalva verket sa att vi inte saknar de doda, utan det som de gav oss da de levde. Det ma vara plattar eller sallskap. Nagon att prata med.
Du har rätt, HPY, absolut!
Ni har sà rätt, bàde hpy och du. Inget att tillägga.
Och nu har du också rätt, Peter!
Skicka en kommentar