Lilla flickan

Den lilla flickan vill inte växa upp. Det vill hon inte.

Att bli vuxen är för skrämmande för flickor, som vill stanna små.

 

Om du är liten ingen vill skada dig.

Om du blir vuxen, allt är möjligt. Du har ingen att skydda dig.

Därför är det bäst att sluta bli stor.

Stanna barn.

Sluta äta, sluta växa, sluta leva.

 

Lilla flickan, lilla flickan. Världen är för stor.

I dag

Det är november

Det är november

och jag är trött på att vara sjuk.

Trött att hosta, vaka de långa nätter,

bara huvudvärken som sällskap.

 

Det år november,

och jag avskyr regnet bakom fönstren,

lyssnar på vinden

som år så mycket starkare än jag.

 

Det år november,

värk i benen, febern som inte vill lämna mig.

 

Det år november.

 

I parken

Det är sommar,

vi sitter på gräset och dricker vin.

Kommer du ihåg,

vi frågar,

kommer du ihåg hur det kändes när vi satt

här för 30 år sedan?

Kommer du ihåg?

 

Det var sommar också då,

solen sken så som idag,

vinet var rött

och vi var unga.

Kommer du ihåg?

 

Vi minns

och det känns alldeles lika.

Bara litet bättre.

Hösten

Jag har för många dagar velat måla ett gult träd. Gyllene löv, ljus till den gråa hösten.

Jag skulle ha tyckt om oljefärg, men jag har inga.

Bara en dator.

 

Hösten har jag också.

En dag

Jag kommer ihåg när hon var liten.

Hon var mjuk, doftade så gott

och hennes ögon var gröna, blåa, gråa.

Hela världen i hennes ögon.

Hela världen i hennes skratt.

 

Hon kunde allt. Inget var omöjligt för henne.

Hon var stark. Modig.

Den vackraste flickan som fanns.

 

Det är hon fortfarande.

 

Och en dag kommer hon ihåg det igen. 

Jag skulle vilja

Jag skulle vilja vara pigg.

Jag skulle vilja orka.

Jag skulle vilja sova mindre.

Nej, jag skulle vilja sova mera. Så är det.

Jag skulle vilja behöva mindre sömn.

Jag skulle vilja skratta.

Jag skulle vilja ha kraft att göra mera.

Att vara mera vaken.

Jag skulle vilja leva mera,

inte bara slumra genom dagarna.

 

Jag vill inte vara trött.

 

Höstens färg

Låt mig smälta i hettan

Jag längtar efter sommaren.

Jag vill ha sol, värme, glädje.

Jag vill ha de långa dagarna,

korta nätterna med den vita himlen.

Jag vill gå på stranden, känna vattnet runt mina knän,

gunga i vindens famn,

lyssna på solen fnittra.

Jag är sommarens barn,

rädd för det mörka.

Se mig: jag flyger till solen,

låter strålarna bränna mig,

jag försvinner,

låt mig smälta i hettan.

Flickorna

Flickorna satt vid ån. Solen hade redan gått ner, det började bli kyligt, men de ville inte än gå hem. Dagen hade varit lång, men sömn var någonting de inte ville ha.

Vi sover, när vi blir gamla, tänkte flickorna. Nu har vi inte tid att sova. Vi måste leva. Vi måste hinna med allt innan det är för sent. Innan vi blir för gamla att leva.

Tror du, frågade den andra flickan, tror du att vi kommer att sitta så här, vid ån, när vi är vuxna? Tror du det?

Den andra flickan skakade på huvudet.

De fortsatte att sitta vid ån. De fortsatte att utvidga tiden som fanns just nu.

Om du ville ha mig

Sommaren

Den snällaste flickan

Flickan sitter på golvet och tittar på pappa. Han dricker och skrattar, och flickan känner sig obekväm. Pappa är nu glad, men man kan aldrig veta, hur länge glädjen dröjer. Därför måste man titta noga på, titta på pappa, lyssna och vara färdig att springa bort när de ilska orden kommer.

Mamma sitter stilla och flickan ser hennes läppar, tunna och bleka. Ju mera pappa dricker desto blekare blir läpparna. Flickan skulle vilja hosta. Halsen känns torr och det är svårt att svälja.
Pappa skrattar och öppnar en ny flaska.

Kära Gud, ber flickan, låt mamma vara tyst. Hon får inte säga någonting. Annars blir pappa arg. Snälla Gud, gör så att mamma säger ingenting. Om du gör det, lovar jag att vara snäll, så snäll.

Hon var den snällaste flickan i världen.

Glömma

Jag vill glömma.
Glömma allt det som var en gång.
Glömma tiden, som aldrig kan komma tillbaka.

Om jag skulle minnas, skulle jag inte ha orsak att leva.
Vill jag leva?

Det kommer jag inte ihåg.

Döden

Att vara trött är inte allvarligt.
Sömn och litet mera sömn. Sov och det känns bättre.

Att vara ledsen är inte så allvarligt.
Litet skratt, titta på en rolig film, läs en skojig bok. Le och det känns bättre.

Att vara ensam är inte så allvarligt.
Njut av tystheten, sitt stilla och lyssna på lugnet. Det känns tryggt.

Att vara utan kärlek är döden.

Vill du?

Kvinnan, som var trött

Kvinnan var nuförtiden alltid trött. Hon var trött när hon vaknade om morgnarna. Hon orkade inte äta frukost. Kaffet smakade bittert.
Resan till arbetet var alldeles för kort. Hon hann slumra bara för en stund, och mycket för snabbt fick hon stiga av bussen.
Hon ville inte se sina arbetskamrater, hon ville inte prata med någon. Hon ville endast sitta stilla i sitt rum och kanske halvsova i stolen.

När kvinnan kom hem, orkade hon ingenting annat än sitta på soffan. Hon öppnade inte televisionen, hon svarade inte när telefonen ringde och hon knappast märkte sin make och barnen, som sprang runt och omkring, fulla av energi, prat, skrik och liv.

Det måste vara någonting fel på mig. Det var det ända hon kunde tänka. Det är inte normalt att jag känner mig så trött, att jag bara vill sova, att jag inte orkar göra mat, stekar bara fiskpinnar och låter ungarna beställa pizza och kebab. Jag orkar inte bry mig om saker numera. Ingenting betyder ingenting.

En dag ville den yngsta flickan ha nya kläder. Hon skulle på en väns födelsedagskalas och hon bad mamman att följa med henne och köpa en ny kjol. Kvinna försökte säga nej, hon ville inte höja sig från soffan och tanken om resan till affärscentrumet gjorde henne nästan illamående.
Flickan var envis.

Butiken var genomträngd av ljus, färg, musik och blänkande speglar. Kvinnan tittade på figuren i spegeln, och plötsligt förstod hon varför hon var alltid så trött.

Jag har blivit gammal. Det är ju det. Det är bara det.
Jag behöver inte orka så mycket som förr. Jag får vara trött.
Det är ju endast vanligt i denna ålder. Jag är inte längre ung.

Kvinnan kände sig plötsligt pigg och hon svarade ”ja” när flickan frågade, kunde de gå och äta glass efter de hade hittat den lämpliga kjolen till festen.

Våren

Vi ses om några dagar.

För länge sen

Historisk,
veckans utmaning
härifrån

Älska mig

Innan tiden tar slut,
kom till mig.
Innan natten är borta,
vila i min famn.

Innan kärleken försvinner,
älska mig.

Älska mig.

Soldansen

Mörkö

Mörkö. Minns du mörkön?
Ön, som fanns när du var barn,
endast då.
Det svarta vattnet, den bruna stranden och träden
med långa, elaka händer.
Mörkö.
Mörkö. Ännu är jag rädd för dig.
Än hatar jag nätterna i din famn,
mardrömmarna och de sakta viskningarna,
tystnaden som kom efteråt.
Mörkö, mörkö,
släpp mig. Ge frihet.

****

Runotorstai

Teckningen

Flickan sitter i köket. Hon ritar, men teckningen lyckas inte. Hon river pappret och sitter stilla en stund. Hon skulle vilja göra en fin bild, men alla färgerna är för fula. Till och med den röda kritan har förändrats till blodsvart.
Hon älskar rött. Men inte i dag. Inte i bilden.

Pappret är inte vitt. Hon tittar på smutsiga fläckar tårarna har gjort. Allt är så fult. Hon känner sig kladdig.

Hon vill inte höra ljuden som kommer från vardagsrummet. Hon försöker stänga öronen så att inte höra kaffekopparnas klang och det sakta talet. Hon kan inte förstå, hur de kan bara sitta och äta och dricka kaffe, så som ingenting hade hänt. Så som mamma ännu levde.

Jag kan flyga!

Vackra flickor

Vackra flickor vistas i ljuset.
Den fula flickan gömmer sig i ett mörkt rum.

Vackra flickor skrattar och fnittrar.
Den fula flickans gråt hörs inte.

Vackra flickor springer sorglösa.
Den fula flickan orkar inte röra sig.

Vackra flickor blir kyssta.
Den fula flickan vill ingen ha.

Alla ser de vackra flickorna.
Den fula flickan har försvunnit för länge sedan.

Åbo

Jag reser till Åbo.
Vi ses nästa veckan.
Hoppas våren kommer hem med mig.

Listan

Jag minns, jag kommer ihåg. Min lista är viktig.


****

Runotorstai utmanar denna veckan med ett text.

Skuggorna

Jag ser vägen,
solen bakom buskarna
och ändå kommer jag inte fram.
Vägen är för lång,
mina fotsteg väljer fel.
Jag hälsar mörkret.
Igen.

Jag gör det alltid.
Skuggorna kramar mig,
viskar och skrattar ilsket.
Skuggorna vet bättre.

Dunklet ljuger inte till mig.
Jag gör det själv.

Vi ses

om några dagar!

Rädslan

Hon var alltid rädd. Rädd för mörkret, rädd för fulla män hon såg i parken, rädd för att hamna under bilen, rädd för att mamma och pappa skulle dö och en morgon skulle hon hitta sig alldeles ensam i huset, inget ljud, bara tomma väggar, tomma rum.

Hon var rädd att vara ensam, och samtidigt var hon rädd för människor, som skrattade alldeles för mycket, alldeles för högt. Hon var rädd för främmande ställen, okända hus och gator, och skräcken gick i benen och hon kunde verken springa bort eller stå stilla.

Det var det värsta: att kunna göra ingenting utav skräcken, inte kontrollera sin kropp, sina tankar, sitt beteende.

Det går förbi, när du blir äldre, sade mamma och pappa till henne. När du är tillräckligt gammal, behöver du inte vara mera rädd. Då så skrattar du bara åt allt det du en gång var rädd för. Lita på oss. Det går bort och du blir modig.

Hon växte och väntade på dagen då allt de hade lovat skulle hända. Den dagen, som hon skulle bli orädd. Denna dag kom inte och hon förstod att de hade ljugit hela tiden. Hennes rädsla försvann ingenstans och deras lögner gjorde allt mycket värre. Hon hade ingen hon kunde lita på.

Hon hade haft rätt: världen var en plats att vara rädd för.

Ute

Myspace Photo Frames at WishAFriend.com

Blicken

Jag ser mig i dina ögon.
Jag ser vem jag var, för länge sen.
Du ser dig i mina ögon. Du ser vem du skall bli.

***

Den finska bloggen Luova lauantai utmanar
denna vecka med temat Katse -blicken.

Arg

Jag såg solen idag.

-Hej, har du längtat efter mig?

Jag ville inte svara, jag var alltför arg. Hon såg allvarligt på mig och suckade.

-Du är arg?
-Vad tror du! Du har varit borta så länge och nu så kommer du ett tu tre och frågar dumma frågor! Var har du varit?

-Jag har rest litet här och där.
-Inte här!

-Nej, du har rätt. Inte här.
-Varför har du inte varit hos oss! Hos mig!

-Vet inte. Det är svårt att förklara.
-Sä gör det inte. Gå iväg. Stick. Jag vill inte se dig! Jag år förbannad!

Jag hann inte ta tillbaks mina ord. Hon försvann innan jag hade tid såga, att jag menade det inte, jag ville inte att hon skulle gå igen.

Hon gav sig iväg och där var jag åter. I det gråa mörkret, alldeles ensam.

Det nya

Det är varmt i pappas famn. Flickan känner sig trött, men hon vill inte ännu somna. Pappa har lovat att hon får vaka så länge hon orkar, för det är nyårsnatt och raketerna skall skjutas klockan tolv på natten.

-Vad är klockan, pappa?
-Litet över tio.

-Är det sent?
-Rätt sent.

-Skulle jag sova redan, om det fanns inga raketer?
-Ja, det skulle du göra.

-Jag är inte alls trött.

Pappa ler och för en stund ser han ut så som förr. Innan mamma reste bort. Flickan tittar ut i mörkret och väntar på det nya att komma.

Den är här

Den började i går kväll.
Den fortsatte hela natten.
När morgonen kom, pågick den.
Nu är den här.
Den blåsiga.
Den iskalla.
Vintern.