Jag ser vägen,
solen bakom buskarna
och ändå kommer jag inte fram.
Vägen är för lång,
mina fotsteg väljer fel.
Jag hälsar mörkret.
Igen.
Skuggorna kramar mig,
viskar och skrattar ilsket.
Skuggorna vet bättre.
Jag gör det själv.
Jag minns. Eller kanske jag bara hittar på. En finländare försöker komma ihåg. Svenskan, bland annat.
Jag ser vägen,
solen bakom buskarna
och ändå kommer jag inte fram.
Vägen är för lång,
mina fotsteg väljer fel.
Jag hälsar mörkret.
Igen.
Skuggorna kramar mig,
viskar och skrattar ilsket.
Skuggorna vet bättre.
Jag gör det själv.
Hon var alltid rädd. Rädd för mörkret, rädd för fulla män hon såg i parken, rädd för att hamna under bilen, rädd för att mamma och pappa skulle dö och en morgon skulle hon hitta sig alldeles ensam i huset, inget ljud, bara tomma väggar, tomma rum.
Hon var rädd att vara ensam, och samtidigt var hon rädd för människor, som skrattade alldeles för mycket, alldeles för högt. Hon var rädd för främmande ställen, okända hus och gator, och skräcken gick i benen och hon kunde verken springa bort eller stå stilla.
Det var det värsta: att kunna göra ingenting utav skräcken, inte kontrollera sin kropp, sina tankar, sitt beteende.