God natt

Get Your DanceText

sov gott

Jag vill inte ha dig

Jag vill inte.
Gå bort.
Lämna mig ensam.
Låt mig vara.

Jag vill inte ha dig.

Jag hatar dig.
Jag behöver inte dig.
Du gör mig sjuk.
Jag mår illa när du kommer.

Jag vill inte ha dig.

Du gör mig illa.
Du sårar mig.

Jag vill inte ha dig.

Gå bort!

Ett litet död

det är mörkt och kallt
regnet slutar aldrig
och jag drunknar
faller ner till det eviga dunklet
tappar bort minnet av ljus och värme

ett litet död
sätter sig i min famn
gör mig vissen och trist

hösten

Leket

Jag älskar honom så mycket. Han är så stor och stark och snygg. Ljust hår, skrattande ögon.
Men han ser inte mig. Han bryr sig inte om mig.

Sången börjar om igen: ”Vi ska se och vi ska titta, vem Tomas tycker om.”

Jag ber, jag önskar, jag är färdig att göra allt, bara han står framför mig när sången slutar. Om det händer, då är det mitt namn alla måste sjunga.
Jag blir den, som Tomas tycker om.

Han stannar framför Melinda. Melinda med gyllene lockar och ängla-ansikte. Melinda, som är sex år, lika gammal som Tomas.

Jag är bara tre år gammal.

Det viktigaste är att komma hem

Jag reste till Borgå för att ta foton. Borgås Gamla stad är ett fint ställe att vandra omkring och beundra husen, som har stått på sin plats i flera hundra år. Gamla staden är också liten, så att man inte behöver promenera i flera timmar för att se allt. Det passar en lat människa.

Att resa till en annan stad, hur nära än den skulle vara, är nästan att resa utomlands. I alla fall för mig. Det är så som man skulle få alldeles nya ögon när man siktar sig mot ett annat ställe. Staden kan vara bekant, du har kanske varit där ofta, men så länge det inte är din hemstad, du kommer dit som en gäst och tittar på allt med nyfikna ögon.
Nej men, vilket vackert hus! Vilket fint staket och ett så glänsande tak! Och titta på träden –de ser så gamla ut! Himmelen är så blå och solen tycks värma mera än vanligt. Segelbåtarna är vita, de nästan strålar is solen, ån gungar mot stranden och stillheten dansar en lugn vals i luften.

Allt det samma finns hemma, men vi har blivit van med det och vi har inte tid att stanna och se vart vi är på väg. Vi har för bråttom.
Därför är det viktigt att ibland resa bort. För att förstå att också hemma himmelen är blå och solen värmer lika mycket. Vi måste bara förstå det.

Hösten

Med hjälp av typoGenerator.

Födelsedagen

Pojken satt på stolen i tamburen.

-Vad är klockan, mamma?
-Litet över fem.

Han satt stilla och tittade på dörren. Jag gick till köket och tog läsken från kylskåpet. Det fanns godis och kex på bordet vi hade dukat tillsammans. Ingen kaka hade han velat ha. Han visste ju att jag inte kunde baka.

-Vad är klockan nu?
-Åtta över fem.

Han stod vid dörren och försökte lyssna på fotsteg i trappan.

-Du skrev att kalasen börjar klockan fem? Säkert, mamma?
-De kommer snart.

Pojken sa ingenting. Han tittade inte på mig.

-Det händer så att folk kan vara sena. Sådant bara händer.
-Vad är klockan nu?
-En kvart över fem.
-Är det mycket? Mera än fem?
-Jo, det är det. Senare än fem.

Pojken gick till köket. Han tittade ut genom fönstret och jag såg honom skaka.

-De kommer inte, mamma. Jag såg att de slängde bort invitationskorten vi gjorde.

Jag tog honom i min famn. Hans rygg darrade, men han grät inte. Sjuåringar är för gamla att gråta, hade han sagt på morgonen. Nu är jag stor, mamma. Jag skall aldrig mer gråta.