Trodde du att jag hade glömt dig,
frågade solen.
Litade du inte på mig,
trodde du att jag hade lämnat dig?
Lillan, var inte så bekymrad. Jag kommer varje vår.
Du behöver inte vara ledsen.
Såja, ett litet leende. Nu är jag här.
Jag minns. Eller kanske jag bara hittar på. En finländare försöker komma ihåg. Svenskan, bland annat.

Jag skulle vilja vara barn igen, ett litet, litet barn. Jag vill inte ha bekymmer, jag vill att mamma och pappa ordnar allt. Jag behöver inte vara rädd. Sov nu, Lillan, imorgon känns det bättre.
Men sömnen kommer inte. Jag ligger i sängen, blir stor och förstår, att jag är vuxen. Jag har inga ryggar bakom vilka gömma mig, nej, jag måste själv vara den som säger, att det finns ingenting att vara rädd för, sov nu, imorgon känns det bättre.
Det är förfärligt att ljuga.
Den lilla flickan vill inte växa upp. Det vill hon inte.
Att bli vuxen är för skrämmande för flickor, som vill stanna små.
Om du är liten ingen vill skada dig.
Om du blir vuxen, allt är möjligt. Du har ingen att skydda dig.
Därför är det bäst att sluta bli stor.
Stanna barn.
Sluta äta, sluta växa, sluta leva.
Lilla flickan, lilla flickan. Världen är för stor.

Det är november
och jag är trött på att vara sjuk.
Trött att hosta, vaka de långa nätter,
bara huvudvärken som sällskap.
Det år november,
och jag avskyr regnet bakom fönstren,
lyssnar på vinden
som år så mycket starkare än jag.
Det år november,
värk i benen, febern som inte vill lämna mig.
Det år november.
Det är sommar,
vi sitter på gräset och dricker vin.
Kommer du ihåg,
vi frågar,
kommer du ihåg hur det kändes när vi satt
här för 30 år sedan?
Kommer du ihåg?
Det var sommar också då,
solen sken så som idag,
vinet var rött
och vi var unga.
Kommer du ihåg?
Vi minns
och det känns alldeles lika.
Bara litet bättre.