Skuggorna

Jag ser vägen,
solen bakom buskarna
och ändå kommer jag inte fram.
Vägen är för lång,
mina fotsteg väljer fel.
Jag hälsar mörkret.
Igen.

Jag gör det alltid.
Skuggorna kramar mig,
viskar och skrattar ilsket.
Skuggorna vet bättre.

Dunklet ljuger inte till mig.
Jag gör det själv.

Vi ses

om några dagar!

Rädslan

Hon var alltid rädd. Rädd för mörkret, rädd för fulla män hon såg i parken, rädd för att hamna under bilen, rädd för att mamma och pappa skulle dö och en morgon skulle hon hitta sig alldeles ensam i huset, inget ljud, bara tomma väggar, tomma rum.

Hon var rädd att vara ensam, och samtidigt var hon rädd för människor, som skrattade alldeles för mycket, alldeles för högt. Hon var rädd för främmande ställen, okända hus och gator, och skräcken gick i benen och hon kunde verken springa bort eller stå stilla.

Det var det värsta: att kunna göra ingenting utav skräcken, inte kontrollera sin kropp, sina tankar, sitt beteende.

Det går förbi, när du blir äldre, sade mamma och pappa till henne. När du är tillräckligt gammal, behöver du inte vara mera rädd. Då så skrattar du bara åt allt det du en gång var rädd för. Lita på oss. Det går bort och du blir modig.

Hon växte och väntade på dagen då allt de hade lovat skulle hända. Den dagen, som hon skulle bli orädd. Denna dag kom inte och hon förstod att de hade ljugit hela tiden. Hennes rädsla försvann ingenstans och deras lögner gjorde allt mycket värre. Hon hade ingen hon kunde lita på.

Hon hade haft rätt: världen var en plats att vara rädd för.

Ute

Myspace Photo Frames at WishAFriend.com

Blicken

Jag ser mig i dina ögon.
Jag ser vem jag var, för länge sen.
Du ser dig i mina ögon. Du ser vem du skall bli.

***

Den finska bloggen Luova lauantai utmanar
denna vecka med temat Katse -blicken.

Arg

Jag såg solen idag.

-Hej, har du längtat efter mig?

Jag ville inte svara, jag var alltför arg. Hon såg allvarligt på mig och suckade.

-Du är arg?
-Vad tror du! Du har varit borta så länge och nu så kommer du ett tu tre och frågar dumma frågor! Var har du varit?

-Jag har rest litet här och där.
-Inte här!

-Nej, du har rätt. Inte här.
-Varför har du inte varit hos oss! Hos mig!

-Vet inte. Det är svårt att förklara.
-Sä gör det inte. Gå iväg. Stick. Jag vill inte se dig! Jag år förbannad!

Jag hann inte ta tillbaks mina ord. Hon försvann innan jag hade tid såga, att jag menade det inte, jag ville inte att hon skulle gå igen.

Hon gav sig iväg och där var jag åter. I det gråa mörkret, alldeles ensam.

Det nya

Det är varmt i pappas famn. Flickan känner sig trött, men hon vill inte ännu somna. Pappa har lovat att hon får vaka så länge hon orkar, för det är nyårsnatt och raketerna skall skjutas klockan tolv på natten.

-Vad är klockan, pappa?
-Litet över tio.

-Är det sent?
-Rätt sent.

-Skulle jag sova redan, om det fanns inga raketer?
-Ja, det skulle du göra.

-Jag är inte alls trött.

Pappa ler och för en stund ser han ut så som förr. Innan mamma reste bort. Flickan tittar ut i mörkret och väntar på det nya att komma.

Den är här

Den började i går kväll.
Den fortsatte hela natten.
När morgonen kom, pågick den.
Nu är den här.
Den blåsiga.
Den iskalla.
Vintern.

Gott Nytt År!

Ingenting annat passar hit, alltså var så goda!

Jultomten

Jag har ont i magen. Jag mår illa, mitt huvud värker, jag är sömnig och samtidigt kan jag inte sitta stilla. Jag hoppar omkring, jag klättrar på soffan och plötsligt får jag en kramp i magen. Jag känner tårarna i mina ögon, det gör så ont.

Mamma lagar mat i köket. Jag hör henne sjunga, det låter vackert och för en stund glömmer jag värken i min kropp. Mummu säger någonting och de båda skrattar.

-Vad är det, Lillan? Vad gör du under bordet?

Mummu kryper till mig, sätter sig bredvid mig och tar mig i famnen.

-Jag har så ont i magen, jag kan inte äta, jag kastar upp, om jag måste äta.

Mummu kramar om mig och viskar:

-Skulle det hjälpa till värken, om jag berättade, att Jultomten var här redan?
-Vad! Jag såg inte honom!

-Du är ju under bordet, härifrån ser man ingenting. Kom.

Mummus hand i min hand står jag och tittar på julklapparna bakom dörren. De är så vackra, så fina, så råda och blåa med guld och silver.

-Han var här! Mamma, Jultomten var här!

Mamma kommer springande från köket.

-Nej men...vi skall ju äta först och sen skall jag diska och kaffe skall vi ju dricka, säger mamma. – Hur i all dags har Tomten redan kommit med presenterna?
-Darför att så ska det vara, svarar Mummu. – Tomten vet bättre. Först julklapparna, sen maten. Så ska det vara.

Uppfostran

Du måste vara snäll. Du måste vara tyst och sitta stilla. Barn skall vara så. De får synas, men de får inte höras. Kom ihåg det. Alltid.

Du måste vara artig och svara vackert, om någon frågar dig någonting. Prata tydligt, kom ihåg att le, men skratta inte.

Säg aldrig nej, om någon vuxen bjuder på någonting, men kom ihåg att ta bara en karamell och tvätta tänderna noggrant efteråt. Glöm inte att niga och tacka.

Gräla aldrig, det är fult och det gör mamma och pappa ledsen. Du måste ju lyda mamma och pappa.
Mamma och pappa älskar dig och vill att du ska ha det bra och lätt i livet. Glöm inte det.

Och om du har svårt när du blir vuxen, så är det dit eget fel. Du var alltid ett svårt barn. Mamma och pappa gjorde sitt bästa. Du skall vara tacksam. Kom ihåg det.

Jag minns

Julen

Jag älskar jul. Jag tycker om julmat, julklappar, julsång, jultomten, julvin, julkort, jullov.

Julstädning gillar jag inte så mycket och därför brukar jag inte städa så noga. Vem ser dammen när ljusen är tända? När maten är serverad? När klapparna öppnas och sången börjar?
Nej, det är tokigt att städa för julen.

Julen får mig känna mätt och belåten. Julstress har jag aldrig haft, vet ingenting om det. Julen kunde komma redan i morgon.

Men, ännu är det många dagar till julen. Tyvärr.

I går, i dag, i morgon

Tror du att solen ännu finns?

Solen

Jag såg solen idag.
Det var konstigt.
Jag hade nästan glömt
färgerna.
Allt hade försvunnit
till det gråa.
Men
idag.
Solen, hon kom.