Ät nu!

Drömmen

I natt jag drömde
jag var en fisk.
Vilken tur jag glömde
att det är en risk

och en väldig, väldig, stor fara
en fisk utan vatten vara!

Plättar

Plättar med jordgubbssylt och vispad grädde var det bästa jag visste och när Mummu sa, att nu skall vi gå och dricka litet kaffe hos tant Gunilla, kunde jag knappast vänta. Jag försökte skynda på Mummu, som gick så sakta, att jag fick ta henne i handen och dra. Kom nu, skulle jag ha velat säga, men det kunde jag inte göra. Mummu var snäll, men så pratade man inte till gamla folk.
Och Mummu var ju gammal.

Äntligen kom vi fram. Tant Gunillas korridor var mörk och varm, och jag kände doften av nystekta plättar komma från köket.

-Och lilla tösen har du med dig. Hon är säkert hungrig, eller hur? Jag minns, att det var du, som gillade plättar, inte sant?

Jag älskade också tant Gunilla, men ännu mera hennes plättar. Jag satt och åt i köket. Mummu och Tant Gunilla var i salongen och jag hörde deras sakta prat och klangen när koppen slogs på tallriken.

**

När Mummu berättade mig att Tanten hade dött, kunde jag inte tänka på någonting annat än de plättar, som jag aldrig mera skulle få. Jag kände mig förfärlig och hade dåligt samvete och jag bad varje natt av Gud, att Han skulle förlåta mig mina själviska tankar.

Det var bara så, att jag älskade plättar så mycket.

Flykten

Mamma, jag orkar inte gå. Jag är trött. Mina fötter är så sömniga och jag vill också bara sova. Stanna och lägga mig.
Det är så mörkt och tyst och jag är rädd, mamma. Varför går du så fort? Varför måste vi springa? Skuggorna är så långa, de får tag i mig. Greppet är starkt och jag vill gråta.

Jag ser skräck i dina ögon, mamma, jag ser tårarna när du tittar bakåt. Du tar mig i famnen och viskar att allt är nu bra, ingen skall skada oss längre, ingen får reta oss mer. Ingen slår oss, ingen vågar göra oss illa. Det här är sista flykten, lillan, i morgon behöver vi inte vara rädda.

Ensam

Jag blir tokig!

Jag är förbannad. På mig. Jag trodde att detta skulle vara lättare, att frågan gällde bara om att börja, men nej. O, nej. Det här är värre.
Jag kan inte, jag har tappat alla ord, jag måste använda ordbok. Mina tankar är på finska och jag måste översätta i mitt huvud det jag vill säga. Så som jag skulle ha någonting att säga…

När jag skriver på engelska, tänker jag på engelska, jag är en rätt engelsman då! Men svenskan. Nej, nej, jag får inte tag på flowen(vad det än nu heter på svenska), orden bara kommer inte ut, jag sitter och blir tokig när jag letar efter orden och samtidigt försvinner mina tankar, mina idéer, allt.

Jag förstår förstås, att ett under inte kan ske övernatt. Jag har läst engelska böcker i århundraden, faktiskt mera än finska böcker och där, i böckerna, finns ju alla orden. Jag borde göra det samma med svenskan, läsa svenska böcker, hitta de orden jag så vill finna. Jag har ju haft alla de ord, för länge sedan. Usch, att man är så slarvig och tappar bort någonting så viktigt!

Jag vet, jag borde ha tålamod, ja, ja, men jag har det inte! Jag vill kunna det genast! Jag vill, vill, vill, gnäller jag i dag. Så som det skulle hjälpa.

I lugn och ro. Så skall det vara, men nog är det fruktansvärts svårt!

(vad som är roligt, är att denna text kom helt enkelt. Jag borde säkert gnälla mera och vara jämt arg på mig själv)

Jag minns

jag minns

hur det kändes att vara ung
vacker
full av liv
energi
vinden i håret
musiken i kroppen

friheten här, här

och dansen som aldrig tog slut

jag hör det ännu

musiken

******

Ett sätt att vara nostalgisk, finns här: gör din egen Meez

Visan

Sakta jag går genom stan
kommer ihåg förra dan.

Dagen var mörk
innan solen kom fram.
Jag hittade mig i din famn.

Sakta jag går utan dig
solen, hon lämnade mig.

Famnen var kall
du sa: jag måste bort,
kärleken var alltför kort.

Sakta jag går genom stan,
ingen vill ha mig
det är ingen som ser mig
alldeles ensam
genom stan.