Solen

Jag såg solen idag.
Det var konstigt.
Jag hade nästan glömt
färgerna.
Allt hade försvunnit
till det gråa.
Men
idag.
Solen, hon kom.

Ljuset

Rött, gult,
värmen av elden.
Jag tänder ljuset,
stearinen doftar,
ett tryggt minne från tiden länge sedan.

Jag drar gardinerna framför fönstren
och den mörka natten försvinner,
den kalla vinden stannar ute.

Dimmiga gatorna är tomma.

Dikten som aldrig blir skriven

Min mamma hade ljust hår och när jag var tonåring, brukade hon färga sitt hår grått. Det var modet då, och när morsdagen kom närmare, skrev jag henne en dikt. I min dikt försökte jag försäkra henne, att trots det gråa håret, såg hon inte alls gammal ut.

För mig betydde grått hår ålderdom, inte i alla fall ett mod lämpligt för mammor. Barn i vissa ålder kan ha ganska gränsliga uppfattningar på saken som rör deras föräldrar.

Min mammas ljusa hår hann aldrig bli grå av ålderdom. Hon var femtio år när hon dog. Det är nitton år sedan, i dag.

Jag skulle ha velat skriva en dikt om hennes äkta gråa hår.

Ge mig sol

Om bara

Han kom ihåg pappas händer, starka händer, mäktiga händer, färdiga att göra illa, färdiga att slå.
Han kom ihåg för mycket och ändå...
Han visste ingenting. Inte det viktigaste.
Inte svaret till frågan ”varför”.
Han visste inte ens om det fanns ett svar, om det bara fanns saker som skedde, om det skulle bara vara så, om det fanns inga andra möjligheter.

Mamma.

Henne ville han inte komma ihåg, för han var rädd för att mamma skulle ha kunnat vara en möjlighet.
Mammor kan vara det, om de älskar sina barn och vill skydda dem.

Trevlig veckoslut!

Vägen

Jag vill gå hem. Jag är trött på att vandra i mörkret, i regnet som aldrig slutar. Jag vill känna värmen av solen, jag vill vila i skuggan.

Jag vill stanna.

Men vägen är lång, vägen är alldeles för lång och tiden tar slut. Mina krafter räcker inte. Jag kämpar mot vind, köld och is, och det förfärligaste är mörkret som stryper mig.

Steg efter steg, vecka efter vecka. Jag går sakta mot vintern.